Mitt märkligaste uppdrag

Jag sitter på tåget från Vara där jag har hållit ett föredrag i ett fullsatt auditorium. Det var säkert runt hundra åhörare vilket är bra i en så pass liten stad. Igår höll jag dock mitt märkligaste föredrag någonsin. Det var på kumlafängelset för tolv livstidsdömda fångar. Mord är nog det enda brott som ger livstid i Sverige så det var en skara ärrade tuffingar och ett par rikskändisar. Lite klaustrofobiskt är det att vara i en bunker under jord utan fönster, bakom ett tiotal låsta dörrar och slussar, tillsammans med tolv dömda mördare och fyra vakter samtidigt som det går ett överfallslarm ute i korridoren.

Säkert vänjer man sig något som fånge och fångvårdare vid miljön, men den är stenhård. Frågan är verkligen vad den gör med fångarna? Själv skulle jag inte vara den jag är idag efter ens en månad i dessa lokaler och tänk vad fem , tio eller tjugo år gör. Den som suttit längst i Sverige tror jag är inne på sitt tjuogåttonde år. Jag känner en stor sorg för hela situationen. Mord är oåterkallerligt och går aldrig att göra ogjort. Familjer är tillintetgjorda, liv utsläckta och människor har gått under i sorg. Banemannen mår knappast heller bra och förlorar stora delar av sitt liv bakom lås och bom. Alla förlorar allt.

Hur föreläsningen gick? Jo, den gick bra. Jag var nervös, vilket jag inte är annars, och hade lite svårt att få ordning på upplägget. I början av föreläsningen positionerade sig fångarna gentemot varandra och de sade inte så mycket. När alla blivit mer bekväma kom dock frågorna, som absolut var kvalificerade, och jag fick en viss kontakt med killarna. Jag kunde till och med skämta med dem, vilket kändes bra,  men också mycket märkligt. Att höra skratt från människor i en sån situation och i en sådan miljö är underligt. Märkligt var också känslan att skaka hand med flera av dem, händer som jag vet har mördat någon. Trots det kände jag mig aldrig rädd och de betedde sig ytterst civiliserat även om många säkert tappat en del sociala förmågor efter så lång tid i fängelset. Tänk på att de inte får permission utan sitter verkligen inne. Mina tankar är hos dem men framför allt hos deras offer och deras offers anhöriga.